Hanna Dahlberg

Det här med att skaffa barn är det bästa jag har gjort. Det har gett mig så himla mycket och jag har verkligen vuxit som person. Man får en helt ny syn på livet, så mycket mer att leva för. Det är så mycket mer man förstår som man inte riktigt förstod förut.

Även om jag inte är så gammal så är det här det bästa som har hänt mig, inget kommer att kunna toppa det här!

 

Att ta hand om ett barn och ett hem var inte så svårt och komplicerat som jag hade föreställt mig. Men vi har haft tur, allt har gått som en dans. Det är nästan så att jag går och väntar på att något ska gå snett.

Men jag skulle ljuga för mig själv om jag sa att det på samma gång inte gör ont. 

Någonstans där inne i mig har det blivit ett litet hål.

Att ta hand om ett barn och ett hem är lätt, men att förlora en del av sig själv är svårt. Och ibland kan jag inte undvika att känna att det gör ont.

 

Att vara så van att vara omringad av folk och vänner hela tiden, alltid ha någon där, till att sitta här. Se hur alla andra fortsätter sina liv, med varandra. Det är något som jag fortfarande inte har vant mig vid.

Självklart är jag inte instängd här dygnet runt, och självklart har jag vänner, folk jag umgås med. Men det är inte samma som förut. 

När jag var gravid så visste jag att saker skulle bli annorlunda, att jag inte kan fara ut när jag vill, med vem jag vill, vart jag vill. Jag visste det och jag visste samtidigt att det är något jag får leva med. Men jag trodde inte att det skulle ta så här länge att acceptera det. 

Jag var nog den socialaste människan jag kände.

 

För mig är det oundvikligt att känna mig lite nere när jag ser vad alla andra gör, allt vad dem hittar på och hur kul det var. Antar att man kan kalla det avundsjuka, men jag vet inte hur jag ska göra för att inte känna den?
Jag har också kul, jag gör saker. Jag älskar min familj, mitt barn, mina vänner. Men det är jobbigt att känna att man hela tiden saknar något, 

Det värsta är att jag får skuldkänslor över att känna så här. Jag som har det så bra? Kan man verkligen haka upp sig på sånt här? Ja, tydligen..

 

Det här kanske känns som en 14-årings "tyck synd om mig" inlägg, men jag är less på att ha det instängt inom mig. Jag behöver bara få ut det, och det finns inget bättre sätt att få ut sina känslor än att sätta ord på dem.

Jag är inget annat än en människa, och jag kan inte ljuga för mig själv. 

 

Jag hoppas att det finns någon, bara någon där ute som förstår. Som kanske har känt samma sak, som vet att man inte behöver känna skuld, som vet att det blir bättre. Att man lär sig acceptera att saker förändras.