Jag vrider mig på nålar
Jag kom ihåg hur vi redan i slutet av nian började prata om framtiden, om allt nytt som väntade, om alla som skulle flytta. Att man skulle förlora många vänner, men även finna många nya. Jag visste redan då mycket väl att de flesta vänner man har, kommer man förr eller senare att glida ifrån. Man kan inte alltid vara "vänner förevigt", åtminstone inte med alla. Jag menar, hur många umgås vuxna människor med? Jobbkollegor, någon släkting, grannen, brorsans flickvän?! Och kanske möjligtvis någon enstaka barndomsvän. Det är ju bara så livet ser ut, tråkigt men sant.
Trots mina 19 och ett halvt år har många fina människor kommit och gått i mitt liv, självklart saknar jag de flesta och det kommer jag förhoppningsvis alltid att göra, eller?
Jag ser framför mig hur jag besöker någon stad i framtiden, passerar ett halvbekant ansikte och tänker "Men gick inte hon i min klass?". Tanken skrämmer mig, men risken är ju stor att det blir så. Jag har själv hört mamma hälsa på någon och sedan säga att personen gick i hennes klass. Herregud, min klass som var världens bästa, jag tyckte om allihop så himla mycket. Blir dom inget mer än ett svagt minne? Ja vem vet, inte jag i alla fall.
Jag antar att man inte kan göra så mycket annat än att lyssna på gammal musik, glädjas åt roliga minnen och sakna vänner från förr. Det blir nog inte bättre än så.