Hanna Dahlberg

När man inte har skrivit ett ordentligt inlägg på hur länge som helst så är det alltid lika svårt att veta hur man ska börja. 
Mycket har hänt det senaste året, vi har hunnit planera husbygge, storrensat förrådet (som för övrigt är typ det skönaste för själen), gjort oss av med allt gammalt och förberett oss för ett nytt liv. När vårt hus väl kom upp på blocket kände jag att det inte alls kändes bra, ångest och oro, längtan försvann och min magkänsla skrek bara att det här är fel! Något som jag drömt om ända sedan vi flyttade till det här huset var så nära, men någonting sa mig att det inte är dags ännu.

Den där starka, pålitliga magkänslan visade sig vara ett litet liv. Jag som kände mig så färdig med barnafödande, spädbarnsålder, bajsblöjor och dessutom typ en månad innan gjort mig av med ALLA bebissaker som vi hade varit så duktiga(lata?) och sparat, insåg att det bara var att börja om igen. Packa ner den där husdrömmen långt ner i en låda och låta den ligga där tills tiden är mer rätt än vad den är just nu, gud vilken mardröm att föda barn mitt i allt byggkaos!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag grät av lycka, men det beror såklart inte på själva bebisen, ens barn är det största och finaste man har och man ångrar aldrig ett barn. Men själva situationen, tanken på att börja om, tanken på vilken smärta det kan orsaka på min redan rätt så trasiga kropp, och rädslan att inte räcka till skrämde mig väldigt mycket. Eller, det gör den fortfarande, jag har bara vant mig vid den. Jag är så mentalt inställd på att vår familj är komplett att jag fortfarande har svårt att tänka mig vår familj om ett år, med ytterligare ett litet liv i huset. 
Däremot har den där stora längtan infunnit sig, och jag är såklart riktigt förväntansfull och lycklig. Oj vad jag önskar att tiden bara kunde springa iväg, jag vet ju redan hur lång dom här 9 månaderna är. 

Det gäller att fokusera på de viktigaste sakerna i ens liv, och man blir ju inte rikare än när man har en stor och fin familj runt om sig. Barnen är det dyrbaraste som finns, och vem klarar av att tacka nej till ytterligare rikedom? Så jäkla tacksam för allt vad livet har gett mig hittils. Hade dock kunnat skippa både sjukdom och smärtsam kropp, tur att jag har fått mycket som kompenserar upp det.