Hanna Dahlberg

En vecka på mallis i bilder

Vardag Permalink0


Annars då

Graviditet 3, Vardag Permalink0
Jo tack, nu mår jag betydligt bättre(bortsett från en jobbig förkylning) än vad jag gjorde för några månader sedan.
Under två graviditeter har jag varit väldigt förskonad från diverse symptom, men dra ändå en gräns att det ens var möjligt att må så dåligt bara för att det ligger ett liiitet foster i magen! Efter mängder av kräks och en trötthet som har sugit ut varenda liten droppe ork ur kroppen, så kom tillslut vecka 14 och jag började bli en människa igen. Konstigt nog har jag nästan tyckt att det har varit pinsamt att må såhär dåligt, fast än man inte direkt har valt det själv. Jag antar att det beror på att jag som sagt har sluppit massa jobbiga gravidsymptom tidigare.
 
Nåja, nu har vi iaf kommit halvvägs i den här lilla resan, och om det inte vore för att hostan från helvetet är på tillfälligt besök så mår jag relativt bra! Jag har faktiskt mindre ont i rygg/svanskota/höfter just nu än vad jag hade tidigare, men då försöker jag också vara duktigare på att inte överanstränga mig på jobbet samt vila direkt jag får möjlighet. 
 
När det gäller den psykiska biten så pendlar det fortfarande en del. Ena stunden längtar jag så fruktansvärt mycket efter det här lilla livet och fantiserar om hur mysigt det ska bli för både oss och barnen att växa upp med varandra. Nästa stund har jag bara ångest och känner oro. Hur kommer våra barn reagera på ett till syskon? Kommer barnet må bra och vara frisk? Vad händer om det blir problem? Kommer vi att få någon sömn överhuvudtaget, Leia är snart 3 år och har fortfarande knappt sovit en hel natt under sitt liv. Ständig tvivel och oro över hur man ska orka med tre barn, man är inte mer än en människa och ibland känns det som att man knappt har ork nog att vara mamma till dom två jag redan har.
En liten tröst är att jag vill hoppas och tro att det är fler än jag som känner såhär. Jag tror att alla tvivlar på sitt föräldraskap ibland, man är trött, man är hungrig, och bara för att man har små barn så innebär det inte att ens egna grundläggande behov försvinner. 
Det gäller nog att ha en realistisk och sund bild över hur framtiden kan komma att se ut, hoppas man på ständigt myspys och 10 timmars sömn varje natt så är det nog risk att man får allt för hårda örfilar av verkligheten. 
Vardagslivet består av tidiga mornar med trötta barn och trötta föräldrar, ständig kamp över vem som hade vilken leksak först, yoghurt och flingor till middag när mammas mat är sämst, sena kvällar där det verkar vara någon sorts tävling om vem som kan vara vaken längst, och tillslut en lättnadens suck när man ligger helt utslagen i sitt tysta sovrum, tittar på en bra serie med sin andra halva och tänker att vardagslivet kunde ha varit så mycket sämre än det här
 

När universum vill något helt annat

Graviditet 3, Vardag Permalink0
När man inte har skrivit ett ordentligt inlägg på hur länge som helst så är det alltid lika svårt att veta hur man ska börja. 
Mycket har hänt det senaste året, vi har hunnit planera husbygge, storrensat förrådet (som för övrigt är typ det skönaste för själen), gjort oss av med allt gammalt och förberett oss för ett nytt liv. När vårt hus väl kom upp på blocket kände jag att det inte alls kändes bra, ångest och oro, längtan försvann och min magkänsla skrek bara att det här är fel! Något som jag drömt om ända sedan vi flyttade till det här huset var så nära, men någonting sa mig att det inte är dags ännu.
Den där starka, pålitliga magkänslan visade sig vara ett litet liv. Jag som kände mig så färdig med barnafödande, spädbarnsålder, bajsblöjor och dessutom typ en månad innan gjort mig av med ALLA bebissaker som vi hade varit så duktiga(lata?) och sparat, insåg att det bara var att börja om igen. Packa ner den där husdrömmen långt ner i en låda och låta den ligga där tills tiden är mer rätt än vad den är just nu, gud vilken mardröm att föda barn mitt i allt byggkaos!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag grät av lycka, men det beror såklart inte på själva bebisen, ens barn är det största och finaste man har och man ångrar aldrig ett barn. Men själva situationen, tanken på att börja om, tanken på vilken smärta det kan orsaka på min redan rätt så trasiga kropp, och rädslan att inte räcka till skrämde mig väldigt mycket. Eller, det gör den fortfarande, jag har bara vant mig vid den. Jag är så mentalt inställd på att vår familj är komplett att jag fortfarande har svårt att tänka mig vår familj om ett år, med ytterligare ett litet liv i huset. 
Däremot har den där stora längtan infunnit sig, och jag är såklart riktigt förväntansfull och lycklig. Oj vad jag önskar att tiden bara kunde springa iväg, jag vet ju redan hur lång dom här 9 månaderna är. 

Det gäller att fokusera på de viktigaste sakerna i ens liv, och man blir ju inte rikare än när man har en stor och fin familj runt om sig. Barnen är det dyrbaraste som finns, och vem klarar av att tacka nej till ytterligare rikedom? Så jäkla tacksam för allt vad livet har gett mig hittils. Hade dock kunnat skippa både sjukdom och smärtsam kropp, tur att jag har fått mycket som kompenserar upp det.

Beräknad ankomst 25/4 2017
 
Till top