Hanna Dahlberg

Svar på kommentar

Graviditet Permalink0
Fick en kommentar på inlägget nedanför "Hey, jag håller på med ett projektarbete om graviditet osv och jag skulle vara tacksam om du kunde svara på några frågor:)" men det fanns ingen länk till någon blogg eller så. Hjälper självklart med din undersökning, så jag svarar på frågorna i ett inlägg :)

1. Hur var attityden från föräldrar,vänner, pojkvän och skolan när dom fick reda på att du var gravid?
Föräldrar: Mamma blev väl inte sådär jätteglad, men jag visste att det skulle bli bättre med tiden, vilket det också blev. Joakims föräldrar tog det nog snäppet bättre och blev jätteglada :)
Vänner: Vissa vänner grattade massor och ställde frågor och så, andra "vänner" sa inte ett ord. Vi bor ju på ett rätt så litet ställe, så att skaffa barn då jag var 19 och Joakim 18 var väl inte direkt normalt. 
Pojkvän: Oj, Joakim blev först chockad som tusan och sen superglad eftersom att vi längtade så mycket :)
Skolan: Jag tog studenten innan jag blev gravid så jag jobbade heltid. Joakim där emot gick sista året, men jag vet egentligen inte hur reaktionerna på skolan var. Vet iaf att många lärare grattade honom/oss.

2. Hur blev du bemött på MVC?
Jättebra, precis som vanligt antar jag?! Men under vissa möten så märktes det nästan att barnmorskan tyckte att "vi var för unga". Det var iaf den känslan jag fick.

3. Vad hade du för symtom?
Tack och lov så hade jag knappt några symptom alls. Märkte att jag var gravid för att mensen uteblev. Inga kräkningar, inga ömma bröst, inga svällda fötter, inget sug efter något speciellt osv. Kan förmodligen räkna mina illamående-dagar på en hand. 

4. Hur var förlossningen och hur blev du bemött?
Förlossningen var underbar. Snabb och relativt smärtfri. Fick jättebra hjälp och barnmorskorna var supergulliga och bemötte oss väldigt väl.

5. Tiden efter hur har det gått med arbetet med ditt barn?
Bättre än jag hade kunnat tro! Har alltid kännt att jag varit ganska "dålig med barn"; inte så duktig på att leka med och ta hand om barn. Men direkt när Isac föddes så var det som att man hade haft barn hela tiden, man bara "visste" hur man skulle göra och ta hand om honom. Man lärde sig snabbt hans olika uttryck och vad han menade och ville ha. Mycket har nog att göra med att han är så otroligt snäll och lugn, kan ligga och leka och skratta i flera timmar innan han somnar av sig själv. Aldrig besvärlig eller något sånt. 
Oroade mig ibland under graviditeten hur man skulle klara av allt, man visste ju liksom ingenting och hade inga erfarenheter alls! Så till alla gravida där ute som känner likadant: L U G N ! Du är född till att göra det här, man liksom bara vet (nästan) allt utantill :) Sen gäller det att inte ha massa krav, vara för hård mot sig själv och ta det hela med en nypa salt. Ungen dör ju liksom inte av att ligga och gråta tills du varit klart på toaletten :)

Min förlossningsberättelse

Graviditet Permalink0
13 September:
Jag är på rutinkoll hos barnmorskan. Berättar att jag har haft problem med klåda, främst på händer och fötter under nätterna. Tror att det är "hepatos/gravidklåda" som spökar. Vikarierande barnmorskan tar leverprover och skickar iväg till sunderby sjukhus.

14 Sep:
Barnmorskan ringer för att berätta att provsvaren kommit. Hade väldigt dåliga levervärden så jag skulle komma upp dagen därpå för att lämna fler prover och träffa en läkare.
Men redan senare under dagen ringer dom från specialistmödravården i Piteå. Dom hade också sett mina provsvar och gav mig en tid för besök hos dom Fredagen den 16:e Sep. Hon sa också att om klådan skulle bli värre tyckte hon att jag skulle ringa till förlossningen på Sunderbyn.

Senare på kvällen kring midnatt kliar det så mycket att jag bara vill dö! Pratar lite med både Joakim och mamma om hur vi ska göra. Ringer tillslut förlossningen och vi får själv bestämma om vi vill åka dit direkt eller vänta till morgonen därpå, beroende på hur jobbig min klåda är. Jag väljer själv att försöka uthärda natten, vilket jag också gör.

15 Sep:
Ringer till Sunderbyn på morgonen och dom tycker att vi ska åka dit. Vet egentligen inte vad som kommer att hända, men jag hoppas iaf på att få medicin mot klådan. Det är 6 dagar kvar till beräknad förlossning och förutom klådan så mår jag ju fint, så jag har inte alls så stora förhoppningar på att få ut min lilla knodd :)
När vi kommer till Sunderbyn äter vi lunch och går sedan till förlossningen för att träffa barnmorskan jag pratat med i telefon under natten. Hon kopplar mig till en CTG-kurva som visar barnets hjärtljud och värkar.
Efteråt gör vi ett ultraljud och konstaterar att allt ser bra ut.
Det ser inte ut att hända så mycket när det gäller värkar, men jag är öppen 3 cm(om jag minns rätt) och vi har ju rätt så långt hem, så läkarna säger att vi får stanna till dagen därpå för att göra en ny kurva och se om något är på gång. Jag får även(tack gode gud!) medicin mot klådan och efter en god middag i Luleå med min käre så sover jag riktigt gott den natten :)

16 Sep:
Äter frukost och gör oss klar för att gå till förlossningen igen. Alla undersökningsrum är upptagna så vi får lägga oss i en förlossningssal. Det kändes riktigt läskigt men samtidigt spännande, Joakim verkade faschinerad över allt möjligt där inne medans jag själv inte riktigt visste vad jag skulle göra eller hoppas på. Allt var bara så underligt haha!
Blev kopplad till en ny kurva och läkarna undersökte mig en gång till. Det visade sig att jag hade värkar(smärttålig som jag är så kände jag ju ingenting haha) och var öppen 4 cm så läkarna gav oss två val: Åka hem och vänta på att förlossningen skulle dra igång naturligt eller bli igångsatt. Ofta vi orkar åka hem? Ne! Så kring 11 tiden punkterar dom hinnan med en liten nål som gör att mitt vatten går. Kan inte göra så mycket annat än att ligga och vänta på värkar!

Får skitäcklig lunch, potatisbullar, så istället äter jag lite kakor och en yoghurt haha! Har ju sovit en hel natt, så jag känner mig inte direkt energilös.
Ligger mest i sängen och väntar på att något ska hända, svammlar lite med Joakim, går på toa, tittar på klockan.
Har svårt att känna några värkar så dom kopplar in värkdropp, vilket hjälper en hel del. Får börja använda lustgasen, inte för att det gör ont utan mest för att testa, hoho! ;>
Har inte speciellt ont, är inte på dåligt humör och vankar inte omkring i rummet som en halt höna(allting tvärtemot vad jag föreställt mig).
Har usel tid på klockslagen och jag förstår inte riktigt papperet över min förlossning, så det blir inte en allt för detaljerad tidslinje när jag försöker återberätta allt som hände :P

Hur som helst, någon gång på eftermiddagen höjer dom värkdroppen och Joakim funderar om jag inte skulle ta ryggmärgsbedövning. Frågar en sköterska när man ska ta den och hon säger att om jag vill ha bedövningen så ska den tas direkt. Jag hade ju inte speciellt ont, men jag tänkte att det är väl bäst att ta det säkra före det osäkra. Efter en liten stund kommer en narkosläkare och lägger bedövningen samtidigt som jag busar lite för mycker med lustgasen, haha! Det är lite blurrigt just där, men jag vet att det iaf gick väldigt snabbt och jag kände inget.
Klockan är kring 10 i fem, Joakim kommer tillbaks från toan eller nåt och hipps vipps får jag jättestarka värkar. Jag inser vad som håller på att hända så jag säger till Joakim: Nästa värk, då plingar vi på en sköterska!

Sedan går allt väldigt fort. Värkarna blir jättestarka och det känns som att man ska skita ner sig. Krystar och krystar, allt går väldigt bra. Säger till barnmorskorna: Det här gör ju inte så ont, jag kan ju föda 10 barn till!. JA men eller hur, smart sagt Hanna. Nej, större delen av förlossningen gjorde inte ont. Men sen fick jag världens mjölksyra i vänsterbenet och då huvudet skulle ut kändes det som att man ramlat i en majbrasa typ. "NEJ JAG SKA INTE HA FLER BARN" skrek jag, haha. Stackars Joakim! Fast han var så duktig, nyfiken som han är skulle han ju hålla stenkoll på allt down there haha.
"Kom igen, bara någon krystning till", sa barnmorskan typ hundra gånger. Frågade hur jäkla många krystningar det var kvar, tydligen hade lillis huvud kilat fast lite och åkte fram och tillbak :)
Hur som haver, tog i så jag trodde att hela kroppen skulle gå i tusen bitar, och se där ja, klockan 17.24, efter 25 minuters krystande kom vår lilla slempropp ut! Tror att jag fick bästa pussen i världen av Joakim då, fan vad fint allt var, och så många tårar som kom! Var ju rädd att lillis skulle vara sådär slajmig och äcklig(true story), men han var det finaste jag nånsin sett! En fullt frisk, hungrig liten rackare på 3045 gram och 48 cm!
Barnmorskan trodde att det var vårt anda barn eftersom att allt gick så snabbt och smärtfritt utan några skavanker down there. Inte illa pinkat Hanna!



Gone!

Graviditet Permalink2
Saknar min gosiga mage lite, R.I.P!

Men jag fick ju något fint i utbyte mot magen ;>
Till top