Hanna Dahlberg

Svar på kommentar

Graviditet Permalink0
Fick en kommentar på inlägget nedanför "Hey, jag håller på med ett projektarbete om graviditet osv och jag skulle vara tacksam om du kunde svara på några frågor:)" men det fanns ingen länk till någon blogg eller så. Hjälper självklart med din undersökning, så jag svarar på frågorna i ett inlägg :)

1. Hur var attityden från föräldrar,vänner, pojkvän och skolan när dom fick reda på att du var gravid?
Föräldrar: Mamma blev väl inte sådär jätteglad, men jag visste att det skulle bli bättre med tiden, vilket det också blev. Joakims föräldrar tog det nog snäppet bättre och blev jätteglada :)
Vänner: Vissa vänner grattade massor och ställde frågor och så, andra "vänner" sa inte ett ord. Vi bor ju på ett rätt så litet ställe, så att skaffa barn då jag var 19 och Joakim 18 var väl inte direkt normalt. 
Pojkvän: Oj, Joakim blev först chockad som tusan och sen superglad eftersom att vi längtade så mycket :)
Skolan: Jag tog studenten innan jag blev gravid så jag jobbade heltid. Joakim där emot gick sista året, men jag vet egentligen inte hur reaktionerna på skolan var. Vet iaf att många lärare grattade honom/oss.

2. Hur blev du bemött på MVC?
Jättebra, precis som vanligt antar jag?! Men under vissa möten så märktes det nästan att barnmorskan tyckte att "vi var för unga". Det var iaf den känslan jag fick.

3. Vad hade du för symtom?
Tack och lov så hade jag knappt några symptom alls. Märkte att jag var gravid för att mensen uteblev. Inga kräkningar, inga ömma bröst, inga svällda fötter, inget sug efter något speciellt osv. Kan förmodligen räkna mina illamående-dagar på en hand. 

4. Hur var förlossningen och hur blev du bemött?
Förlossningen var underbar. Snabb och relativt smärtfri. Fick jättebra hjälp och barnmorskorna var supergulliga och bemötte oss väldigt väl.

5. Tiden efter hur har det gått med arbetet med ditt barn?
Bättre än jag hade kunnat tro! Har alltid kännt att jag varit ganska "dålig med barn"; inte så duktig på att leka med och ta hand om barn. Men direkt när Isac föddes så var det som att man hade haft barn hela tiden, man bara "visste" hur man skulle göra och ta hand om honom. Man lärde sig snabbt hans olika uttryck och vad han menade och ville ha. Mycket har nog att göra med att han är så otroligt snäll och lugn, kan ligga och leka och skratta i flera timmar innan han somnar av sig själv. Aldrig besvärlig eller något sånt. 
Oroade mig ibland under graviditeten hur man skulle klara av allt, man visste ju liksom ingenting och hade inga erfarenheter alls! Så till alla gravida där ute som känner likadant: L U G N ! Du är född till att göra det här, man liksom bara vet (nästan) allt utantill :) Sen gäller det att inte ha massa krav, vara för hård mot sig själv och ta det hela med en nypa salt. Ungen dör ju liksom inte av att ligga och gråta tills du varit klart på toaletten :)

Till top