Hanna Dahlberg

Igårkväll fastnade jag lite i ett inlägg i en grupp på facebook där en mamma behövde hjälp med att potträna sin 2-åring. Hur får man ett barn som vägrar pottan att lära sig kissa och bajsa där?

Jag hade inget bättre för mig så jag läste igenom alla svaren. Förutom att "Det kommer av sig själv", "Det är inget man ska tvinga fram utan bara vänta tills barnet själv vill" osv, så var det förvånansvärt många som på något sätt gav barnen en belöning. En guldstjärna på ett papper, klistermärken, kulor, något dom önskar sig efter att ha utfört ett visst antal toalettbesök mm.

Visst, det funkar säkert, för det är väl klart att barn tycker om att få saker. Men jag förstår inte syftet med att belöna barnet för något så naturligt som att gå på toa? Ungefär samma som att belöna barnen när dom ätit upp sin mat. Man ska äta för att överleva, man ska gå på toa. Tids nog lär sig barnen det själva utan att man som försälder ska behöva "köpa fram" "rätt" beteende av sitt barn. 

Det är väl bättre att bara säga "Oj vad skönt att kissa på pottan istället för i blöjan" och "Vad bra att magen fick i sig så mycket mat, då blir den glad!" eller något liknande. 

 

Varför tycker jag inte att man ska belöna barn(observera att jag syftar på att belöna med NÅGOT, typ leksak mm, och inte verbalt säga att dom varit duktiga, för det kan alla behöva höra ibland) när dom utför något bra?

Jag vill helt enkelt att mina barn ska lära sig att göra sånt som vi alla gör utan att hela tiden behöva få något för det. Isac städar alltid undan alla leksaker han dragit fram i huset innan han går och lägger sig, och det gör han utan varken bråk eller någon slags belöning.

För det är precis så det fungerar i vårt hem. Jag plockar undan, Joakim plockar undan, och inte är det någon jätteprestation som vi får var sin chokladkaka för. 

Vissa kanske tycker att det är självklart att barnen ska få något för att dom är så duktiga och hjälper till, eller vad det nu kan vara. Men om man nu redan från början kan få saker att fungera, genom förståelse och en bra kommunikation med sina barn, varför ska man då behöva ge dem något? Jag vill ju att dom ska göra saker för att dom vill, inte för att dom vill ha något som en följd av vad dom nyss har gjort. 

Självlklart kanske man inte har det så här jämt, man kanske vill ge barnen något ibland, man kanske bestämmer i förväg att om alla hjälper till med just det här så ska vi göra/köpa det här sen!

Jag vill helt enkelt bara inte uppfostra mina barn med belöningssystem. Jäkla tokiga prylsamhälle där alla bara ska ha och ska ha, och alla ska ha mer och bättre än den andra. 

 

Det är väl bättre att ta reda på varför barnet inte vill göra vissa saker istället för att bara köpa bort beteendet så att du själv som förälder ska bli nöjd och slippa ta några strider. 

Jag själv kanske inte är så duktig på att formulera mina tankar i ord, så jag tänkte lägga in ett favoritcitat från en favoritblogg:

"Tänk dig att ditt barn står i köket och skriker efter vatten. Hon är törstig men når inte kranen. Jag tror knappast att du i det läget skulle plocka fram ett ark med guldstjärnemärken och säga: ”Vet du vad, jag orkar inte lyssna på ditt skrik. Därför gör vi så här: för varje dag som du avstår från att skrika efter vatten får du en guldstjärna”. Självklart inte – för du förstår ju att ungen behöver vätska. Det är ett grundläggande mänskligt behov. Därför gissar jag att du hjälper henne att få tillgång till det vatten hon behöver. Du visar henne hur hon kan dra fram en stol för att nå kranen eller tar med henne till badrummet och förklarar att där kan hon ta vatten själv eftersom kranen sitter lägre. Du vet att när hon fått sitt behov tillgodosett kommer hon att sluta skrika."

 

Nu är ju Isac så liten att vi inte har "kommit så långt" ännu, och just därför känns det så viktigt att i god tid börja fundera på hur man vill ha det. För har man väl släppt på tyglarna för långt så kan det nog vara svårt att försöka vända tillbaks åt rätt håll. 

 

Ser verkligen fram emot att göra så gott jag kan för att ge mina barn en sån bra bas i livet som möjligt!

 

Någon som har några tankar om detta? Tycker ju att det här med barnuppfostran är så himla spännande :)