Hanna Dahlberg

Fastnade i en diskussion om sladdande bilar på facebook. Och diskussioner får alltid min hjärna att gå på högvarv!

Ena stunden känner jag mig rätt så mogen och realistisk, andra stunden som en 60-årig gnällkärring.

 

Man blir både rädd om allting, och rädd för allting, haha.
Rädd om det man har, rädd att förlora någon, något, huset, mamma, ja allt möjligt. Man börjar nog känna på ett annat sätt. Se värdet i saker.

Och så blir man rädd för allting. Fordon, höga hastigheter, sjukdomar, olyckor osv. 

Jag är så rädd att något ska hända Isac, men jag antar att det hör till rollen som mamma. Allt man läser i tidningar om barn som dött, blivit utsatta för misshandel mm, det gör så jävla ont i hjärtat. Tänk om det vore mitt barn, tänk om jag skulle förlora det absolut finaste jag har?! Fast man kan ju relatera på ett helt annat sätt än vad man gjorde innan man hade barn.

Också blir man så rädd om sig själv. Tänk om det händer mig något? Vad händer med Isac då? Hur ska jag kunna ta hand om honom, han behöver en mamma. Ingen vill växa upp utan en mamma som alltid finns där.

 

Det är verkligen svårt att sätta ord på känslorna som man har fått, jag blir snurrig bara av tankarna som rör sig i mitt huvud. Men det har gjort så att jag vuxit som person, blivit mognare, mer ansvarsfull, realistisk, omtänksam, ja listan kan nog göras lång.

Enda problemet är att jag kan känna att allt det här krockar lite med mig själv. För jag är fortfarande bara 21(känner mig ändå som 16 ibland ;), Mitt tankesätt och mina känslor skulle inte vara så här om det inte vore för Isac. Jag vill inte bli "tvärgammal, tråkig och övermogen" bara för att jag har barn. 
Jag försöker så gott jag kan anpassa mig till ett nytt liv, en ny sida av mig själv och en ny viktig roll; En mamma!